Vet ni, när jag läser på Insta eller bland bloggar så fladdrar det mesta förbi mig utan att lämna större avtryck, inte så att jag inte bryr mig men ni förstår säkert, man roas lite lagom härligt och susar sedan vidare i livet. Men så finns det de gånger då man blir så upprörd att man blir tvungen att blogga sjäv mitt i natten… Fick upp grymma Margauxs senaste inlägg på IG och blev bara så imponerad över att hon röt till och sa ifrån. Gick sedan in på hennes blogg och blev istället helt kall. Läste alla hemska kommentarer som hon fått kring hur Jacob och hon nattar Arnold på kvällarna och blev alldeles matt.
Hur kan man känna så mycket hat? Skriva så mycket ”sanningar” utan förankring? Anklaga och hojta om att soc-anmäla? Påstå att man bara bryr sig om barnet i fråga och att han kan få bestående hjärnskador?
Jag har, som ni vet, fyra barn och alla har fått olika nattningsmetoder men de har alla grundat sig i deras personligheter. Med Filippa körde vi just 5-minutersmetoden och tryggare och lyckligare barn får man leta efter. Lovisa fick en annan variant då hon var en helt annan person… Hon trivdes bäst när hon var nära, sökte trygghet och fick den genom just närhet. Vilhelm samsov väldigt länge och Lilian hon somnar bäst i min famn men sover helt klart mycket bättre i eget rum i sin egna säng. På dagen somnar hon bäst för sig själv liggandes i vagnen (även om vi inte är ute och rullar).
Så vad vill jag säga med det? Alla är OLIKA och för vissa (väldigt nyfikna, underbara livsnjutande barn) kan 5-minutersmetoden vara toppen! För andra funkar något annat bättre… Det viktiga är väl framförallt att inte hoppa på och anklaga varandra för att vara dåliga/farliga mammor! Jag är övertygad om att vi alla gör så gott vi kan, vi hittar vägar som passar just vårt barn/vår familj!
Istället för att hata borde vi visa förståelse och kärlek samt stötta varandra i vår föräldraroll, inte peka finger och sprida ”sanningar” som i sin tur skapar osäkerhet och oro. Jag älskar hur ni tex bjöd på precis all er erfarenhet och mängder av tips när Lilian började vara vaken mitt i natten för en tid sedan (Haha, hade tänkt att skriva några veckor sedan men kom på att det kanske rör sig om månader, it’s all a bit of a blur right now). Den typen av kommentarer och feedback hjälper, stöttar och gör att man med praktiska tips kommer ur en jobbig situation. Den visar på omtanke och kärlek, inte så att ni glider omkring och älskar Lilian och mig men ni är kärleksfulla och hjälpsamma och det är jag enormt tacksam för!
Tänk på vad era ord gör och använd dem väl!
Som en liten bonus har jag via hennes blogg lärt mig att det finns fler som jag, fler som inte kan hålla sig för att lägga sig i främmande människors diskussioner och mer än gärna pratar med främmande människor på stan! Det mina vänner kommer göra att Margaux och jag lever lite längre (DET finns det faktiskt forskning på 😀).
Massa kärlek!
Jag avskyr verkligen momshaming och tycker man ska passa sig väldigt noga för att ge oombedda råd, men jag måste också säga att jag tycker man ska passa sig för att promota 5 mmm som något bra. För en del förstår jag att den är snabb och effektiv och skrikperioderna är korta (= gott resultat), men generellt är den faktiskt skadlig. Bebisar är behovsstyrda, de har aldrig en baktanke med sina skrik. En del kör dessutom den här metoden på sina små 3,4,5,6 månaders bebisar. Den som läst lite psykologi och kan det här med anknytning något sånär förstår ju vad det har för effekt på barnet när det lämnas att skrika (även om det “bara” är fem min). Förstår ju att jag också är yrkesskadad (socionom) men vill ändå säga det här. Vilken eller hur mycket skada barnet tar är ju såklart individuellt och inget man kan veta förrän i vuxen ålder.
Men tänk på vad du säger i din första mening ❤️
Ja, det är ju därför det här är ett så svårt ämne! För samtidigt som jag har oerhört svårt för momshaming (har verkligen fått min beskärda del) så blir det ju så dumt om man ska vara tyst om något man vet är dåligt (väljer att vara onyanserad i mitt ordval här) bara för att man inte ska trampa någon annan på tårna. Det kan ju appliceras på så många andra områden i livet och det går ju inte att vara tyst för att det blir obekvämt. Eller vart går gränsen och vem får bestämma den? Sen ska man VERKLIGEN välja sina ord. Det är enorm skillnad på att vara elak och gå till personangrepp och på att i välmening upplysa om något.
Åh, alltså finns så mycket att säga om det här och jag har ju så svårt att vara tyst. Bilden blir alltid så onyanserad från båda parter. De som är för metoden är antagligen (åtminstone de flesta) de som fått goda, snabba resultat medan de som är emot den ser skräcksenariot där barnet får ligga kallt i sin säng och gråta med någon som kommer in var femteminut, stoppar om och går ut utan ett ord och så håller det på i flera timmar och kvällar. De dom får snabba, goda resultat har antagligen barn som är redo för det, och för de som behöver längre tid var nog inte redo. Men faktum är att jag så ofta läser “det är jobbigt, men så ut” och det är då jag tänker att det blir skadligt, när barnet skriker så förtvivlat (inte “argt” som folk påstår om små bebisar, blir galen på det uttrycket. Det är bara för ens egna skull) och ibte får gehör. Protester är en sak, förtvivlan (som det ju är om det pågår flera timmar) är något annat.
BRA skrivet. Jag är själv mamma till 5 små tjejer och alla är helt olika varandra. Somnar och har somnat på olika sätt. Konstigt vore väl annars med tanke på att alla är olika personer.
5-minuters metoden – 5-minuter grymhet.
“Föreställ dig att du är fullkomligt hjälplös. Föreställ dig att alla som kan ge dig mat har försvunnit. Föreställ dig att alla som kan skydda dig har försvunnit. Föreställ dig att det är mörkt, och att du är alldeles ensam. Föreställ dig att det enda du hör är dina egna skrik, som till slut övergår i jämmer, dovt som från en gammal döende man.”
https://www.expressen.se/kultur/fem-minuter-av-grymhet/
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.